Minns ni inlägget jag skrev för några veckor sedan (och även en annat inlägg som jag skrev för några månader sedan) om att få sitt barn att sova hela natten? Tack för alla kommentarer. Jag tror faktiskt inte det finns ett rätt eller fel sätt. Utan man ska göra det som passar just sitt barn och sin familj.
Att jag har vant Eric att somna vid bröstet är kanske inte det som BVC rekommenderar – men det funkar bra för oss. Och det är ju det som är det viktiga. Att han sov i vår säng ser jag inte heller som ett problem utan jag tyckte det var oerhört mysigt att ha honom där. Det jag däremot har tyckt har varit lite jobbigt är när han vill tutta hela nätterna. Att jag blir väckt hela tiden är inte det som är problemet. Jag klarar mig på lite sömn. Däremot gör det ont i kroppen när jag måste ligga hela natten på sidan som en ostbåge för att han ska kunna amma.
MEN det har nu skett stora förändringar. Numera sover Eric i princip hela natten igenom utan att amma – i egen säng! Jag ska ta det från början: Problemet förut var att jag har varit helt okapabel att låta honom gråta. Hans gråt när han är sur är jag totalt immun emot – men den där desperata gråten, när det enda han vill ha är trygghet och närhet, är olidlig. Det skär i hjärtat. Så jag har aldrig låtit honom gråta mer än några sekunder innan jag har tjoffat in tutten. Men för några veckor sedan, en kväll när jag låg och kollade på tv och hade influensan och mådde pyton, så orkade jag helt enkelt inte springa in och amma honom hela tiden så fort han vaknade till. Så jag provade att låta honom gråta. Efter mindre än 30 sekunder så somnade han om. Jag kunde inte tro mina öron! Jag hade ju aldrig gett honom möjligheten att somna om själv. Jag bestämde mig för att från och med då försöka få honom att sova natten igenom utan att amma -och i egen säng. Jag gjorde så att jag ammade honom tills sömns och sen la ner honom i sin spjälsäng. Vaknade han sen under kvällen så lät vi honom vara och han somnade snabbt om efter någon minuts gråt. Vi märkte att han blev bara mer ledsen om vi gick in till honom. Många rekommenderar att man går in till barnet för att visa att man är där och sen går ut igen men det funkade inte för oss. Jag tror att han blev trygg nog av att dörren stod på glänt så att lite ljus kom in och så att han kunde höra tv´n. Vi gjorde så att i tre nätter så sov jag och Henrik i vårt gästrum – vi ville att Eric skulle ha tryggheten av att vara i ett rum han känner igen men visste att det inte skulle funka om han såg oss ligga i sängen bredvid. Det gick förvånansvärt bra. Vi märkte att för varje natt så vaknade han färre gånger. När vi började sova i samma rum som honom igen så såg vi till att ställa hans spjälsäng längre bort från vår säng. (När den stod precis bredvid så stod han bara och drog i mig.) När han vaknade till så såg vi helt enkelt till att ligga tyst och stilla. Nu är det så att vissa nätter sover han ända från 19 – 05 utan att vakna. När han vaknar kl 5 får han komma över till vår säng och amma. Han får sedan somna om där och sova vidare tills han vaknar någon gång omkring kl. 8. Visst händer det vissa nätter att han vaknar och gråter tröstlöst och då tar jag förstås upp honom och ammar honom men lägger sen tillbaka honom i sin spjälsäng.
Det häftiga med att han nu sover i egen säng är att han har fattat att det är sovdags när han ligger där. Numera, när han ska sova på kvällen, så ammar jag honom och lägger sen ner honom i sängen när han har somnat eller är lite dåsig. Om han inte somnar direkt, så sitter jag ibland kvar bredvid och håller honom i handen en stund. Ibland somnar han på 2 minuter ibland tar det 20 minuter. Ibland lämnar jag honom innan han har somnat. Han börjar då alltid att gråta – men brukar nästan somna efter någon minut. I början när jag gjorde så kunde han gråta upp till 20 minuter (det var max vad vi lät honom gråta sen gick vi in till honom). Men numera kan det ta 30 sekunder och sen så somnar han. Jag tror han har börjat fatta vad som gäller. (Jag vill påpeka att jag bara låter honom gråta om de är ”missnöjesgråt” – aldrig om jag hör att han är riktigt ledsen).
UPDATE! Detta inlägg skrev jag ursprungligen för några veckor sedan men har helt enkelt inte hunnit lägga upp den på bloggen. Jag måste bara tillägga att det här med Erics sovrutiner tycks ändras hela tiden. Inget är konstant. Helt plötsligt så började han vakna på nätterna igen och gråta otröstligt tills att jag var tvungen att ta upp och amma honom. Vi trodde då det var kört och att vi måste börja om på ruta ett. Men sen så började han plötsligt att sova nätterna igenom igen. Och sen började han vakna en gång per natt. Och sen två gånger på natt. Och sen tillbaks till en gång per natt. Ingen natt tycks vara den andra lik. Så en sak har jag lärt mig – när man tror man har löst problemet och hittat rutiner som funkar – så ska man vara medveten om att de kanske inte kommer att hålla i sig så länge. MEN å andra sidan – när allt går åt pipsvängen så är det en tröst att veta att även det kommer inte hålla i sig så länge.
Överhuvudtaget har allting gått över förväntan. Jag tror det var bra att vi väntade tills vi var redo att ta tag i det. Det gäller liksom att själv vara övertygad. Men jag kan även tycka så här i efterhand att vi var också kanske lite rädda att ta tag i det då vi trodde det skulle vara jobbigare än vad det sen i verkligheten blev.
Men det är ju det här som föräldrarskap handlar om. Ständiga små utmaningar som ska lösas. Och jag gillar det faktiskt. Förutom att det är tillfredsställande att inse att man faktiskt kan lära sitt barn att följa olika rutiner – så lär man sig också själv samtidigt att ens barn är en egen liten individ. En egen personlighet – vilket man faktiskt måste anpassa sig lite efter.
Hur har ni gjort för att få ert barn att sova hela natten igenom?
